Vem kan jag ändra på, dig eller mig?

Bara mig själv och de val jag gör, är nu det självklara svaret, efter ett psykdyk light som jag gått igenom. När jag dyker i sinnet, så efteråt har jag en kriskänsla, att jag ridit igenom stormen och är lite starkare klokare och tar beslut som blir bra för mig. Beslut att ändra på mig själv, inte gå in i mina gamla mönster, där jag kan vara förälskad i en man och tyvärr veta att detta ej leder någonstans. Att stanna i den känslan kan vara väldigt bekvämt, en får vara förälskad, men innerst inne veta att det blir inget allvarligt av detta, ingen relation och jag går in en drömvärld där jag kan drömma, utan att vara i verkligheten.

Tror nog att min själ syns i denna tavla, jag skapat

Att våga släppa denna förälskelse innebär att jag ej kan stanna i tryggheten, utan göra en plan för just verkligheten. Det är här det svåra kommer, att faktiskt göra någon praktiskt för att kunna gå vidare i just mitt liv. När längtan och viljan att höra hans röst kommer, så får jag ta den smällen och vänta och vänta, tills det släpper. Jag måste bara i stunden känna känslan, koppla på hjärnan och samtala med mig själv med min vishet, erfarenhet  samt den starka viljan jag fått att bejaka min frihet och lust till hur mitt liv ska se ut.

Beslut som vuxit fram är att om jag möter en trevlig man, våga stå kvar och ta kampen med den blyga Anne. Sedan om det bara är ett samtal för stunden, så är det viktigt för mig ändå att träna mig i det personliga samtalet med en manlig individ.

Med en bakgrund som ett övergivet Maskrosbarn, så är det min tid i relation att bli sedd och få omsorg precis för den jag är i stunden. Jag har en mycket glad och trevlig sida som jag väldigt gärna bejakar, sedan självklart så finns det en Anne som lever med smärta i kroppen, det kommer en tår och det finns stunder när jag bara vill vara. Även detta går att göra tillsammans med en man, som ser hela mig och tycker att jag är okej som jag är i stunden. Det finns en risk och en stor baksida av att vara just glad och trevlig, det tenderar att individ vill ha den biten när det passar, så ni ska veta att livet som glad och trevlig kan vara nog så komplicerat.

Nu när jag kämpar med att förändra just mig, så kommer ju slängar av förändringsångest. Numera vet jag att det är övergående, denna form av ångest är bara så värd att rida igenom, för jag går ju framåt i mitt liv och skapar ett liv som just jag vill ha.

Självklart när jag skriver detta så kommer en stark längtan och jag får faktiskt rida igenom det i nattens mörker som skyddar mig. He, det gick över, nice *glad*

...

Att våga ändra vanor är det farligt?

Jag  är inne i en bit av min resa i livet, där jag befinner mig i ett väntrum. Sitter för tillfället i ett härligt boende på en  liten gård, som jag kallar kollektiv. Vi som bor där har olika anledningar till vårt boende. Jag hyr ett litet härligt rum i ladan, som börjar växa fram och bli ett Anne rum.
Samtidigt har jag ca 12 lägenheter som jag visat intresse på i Göteborg, som jag nu ser med längtan på att faktiskt få ett förstahands kontrakt. Jag vet att väntan kan bli lång eller så kan det dimpa ner ett förslag inom några dagar. Spännande tycker jag, samtidigt som det skräms att faktiskt ta det lilla jag har sparat i prylar och dra iväg.
Inom en period av några veckor så har jag brutit min väg och gjort stora förändringar i mitt liv. Brutit mot alla vanemönster och revolterat mot mitt gamla liv. Det känns härligt samtidigt som en faktiskt blir rädd. Vanans makt är en trygghet som en liksom lätt fastnar i. En är trygg och allting går sin gilla gång i livet, att välja denna trygga promenad i sitt liv är ej fel. det skapar struktur och trygghet.
För att våga göra något nytt och annorlunda så krävs det mycket av en själv. Det kan faktiskt skapa oro i både kropp och själ att tänka lite nytt, att göra något nytt på kanske ett annorlunda sätt.
När jag förändrar mig och mitt sätt att tänka, vara och tar nya beslut som rör min egen resa genom livet så kan det komma kraftiga reaktioner i form av tex mardrömmar. Eftersom jag i stunden tappar fotfästet från vanans trygghet. Jag brukar kalla detta för förändringsångest, som faktiskt är en positiv form av oro. För den leder mig på nya spännande äventyr även om det nya är litet och i andras ögon kanske obetydligt.

Jag fortsätter skriva om det jag skulle ha berättat. Jag är så ledsen över att livet är så skoningslöst. Jag vill ju bara ha det bra. Känner just nu att jag får kämpa så hårt och att det jag drömmer om ej är verklighet. sådan insikt är så tuff att känna. Tog mig en stund och grät. Tufft är det att våga gråta, men jag gjorde det.