Ångest på Apotek, var är min medicin?

I samarbete med två vårdcentraler, har jag räknat mina piller? Eftersom jag använder ångest dämpande, som är narkotikaklassat, så ska det räknas piller, så att jag ej får för många. Detta har varit jobbigt men okej ändå, förstår att de vill ha grepp om hur jag medicinerar. Samt att när vi räknat ett par gånger så behöver vi ej räkna mer.

Sedan när receptet är skickat till apotek, så är det ju bara att gå dit och hämta ut mitt preparat? Första besöket för en vecka sedan, så fanns det ej hemma, samtal om att beställa och att det skulle komma som igår. Jag känner att jag släcker ner min själ. för att klara av situationen, vill bli arg och ifrågasätta varför en vanligt förekommande medicin ej finns i lager? Känner mig trängd och står och väntar lugnt medan det ska beställas och skrivas i datorn, samt information till mig om när och hur jag kan återkomma. Jag tackar för hjälpen, vet någonstans att den personal som tar *hand* om mig inte kan råda över att lager är tomma. Nyfiken undrar jag och funderar på hur tomt har det blivit på lagret, skulle vilja gå in där och kika på hur verkligheten  är.

Mitt andra besök igår blir knepigare. Personal börjar tumma på papper, handskrivna minneslappar och lägger fram listor på beställda mediciner. Jag anar oråd och börjar släcka ner mig själv, för att klara av att hantera situationen. Den lugnande medicinen finns hemma nu, men eftersom jag även äter ett antidepressivt preparat, så hade detta ej kommit. Jag står stilla och lugnt, ser mig omkring och noterar en hel full butik med smink, hårvårdsprodukter och personal som hjälper kunder att köpa dyra receptfria preparat, som de vore anställda typ av Kicks eller HM.......?
Pillren som ej kommit, kan beställas igen, okej, jag svarar lugnt och artigt, lite kort kanske. *Ja beställ den*.
Sedan kommer en för mig knepig situation. Eftersom jag värnar om integritet, det ligger datalista med beställda varor bla till mig. Men faktiskt till andra medmänniskor med som tydligen går på typer av preparat som EJ finns i lager. Det börjas ställas frågor till mig om mina antidepressiva räcker, nu börjar jag att få ångest. Känner att jag inte ska behöva räkna tabletter innan jag går på ett Apotek? Jag ska inte behöva stå där inför folk och redovisa piller? Eftersom jag inte vet vad dagens apotek har för uppdrag gentemot mig som behöver receptbelagd medicin, så känner jag faktiskt att jag tappar greppet och vet att bara jag tar mig därifrån så behöver jag ett av mina piller för att häva en ångestattack. Frågorna haglar, troligen för att hjälpa mig, ska vi beställa. Jag svarar bara kort nu, ja och beställ. På frågor om jag klarar mig så säger jag faktiskt bara, *Jag vet inte men jag ordnar det då*
Hinner sedan bara ut ur apoteket, trycker i mig ett piller för att dämpa ångest över att jag inte förstår, hur jag ska få tag på medicin som jag behöver för att klara mitt dagliga liv

Rapport direkt ur verkligheten, till er som kanske kan rätta till detta.

Är jag psykiskt sjuk?

Anne Kekki och Qarma

 Först vid vuxen ålder fick jag hjälp med mina själsliga sjukdomar, trodde att en äter inte medicin för psykisk ohälsa eftersom ingen pratade om det. Jag fick kämpa med panikångest, vilket blir vardagligt inslag i livet, en liksom tror att en ska vara sådan. Utvecklade även depression till den gränsen att jag funderade på att ta livet av mig.

Idag förstår jag att många äter mediciner mot psykisk ohälsa och det är inget konstigt med det. Men du ska veta att det är inte än idag okej att prata om sådant. Det jag vill säga dig är: Sök hjälp om du har psykiska problem och var inte rädd för att medicinera, du själv känner om du blir bättre i själen annars byter du preparat. Det finns en fas när en börjar med tex antidepressiv medicin där en kan må dåligt i början innan substansen kommer i balans med kroppen, denna tid kan vara tuff men vet du om det, så går det lättare. Jag har funnit en nivå där jag mår bra nu och fungerar som jag ska.


Utöver dessa käkar jag även ångestdämpande medicin. Dagligen för jag en kamp mot detta beroendeframkallande preparat för att ej gå in i dimman och bli för Zombieaktig. Jag vet att det är bra med oro för den berättar något för mig, så jag kan ta tag i saker och finna lösningar på hur jag ska förbättra mitt liv. Känner mig inte rädd för att äta dessa tabletter, jag får hjälp att stilla mig när ångesten blir till attacker. Samt till kvällen för att komma till ro och kunna somna.


Så jag har depression och ångest som min psykiska ohälsa. Men tack vare att jag tar hjälp och stöd av de psykiska kryckorna, så är jag glad och mår bra. 

#Bloggkärleks veckan

Stycket som kommer är direkt hämtat från Klara Tovhults blogg
Från typ 2001 till 2008 hade jag inga problem med att se mig som snygga bruden. För jag fick ju höra det så ofta. Den här bilden är liksom inte en bild av en tjej med dåligt självförtroende som inte vet att hon är snygg.
Men det där är en tjej med zoloftinducerad anorexi. En tjej som rasat i vikt genom att äta antidepressiva. (Nej det var inte alls meningen att rasa i vikt, Zoloften gjorde mig sjuk!) Det är en tjej som precis innan hon rasade i vikt sakta men säkert hade lärt sig att acceptera hur hon såg ut. Och som när hon rasade i vikt hela tiden fick höra hur snygg hon var. Vad tror ni fastnade?

Samt att jag valt två kommentarer som Klara skrivit på Facebook

Ibland förstår en först i efterhand hur illa behandlad en blivit av nån. Och då spelar det liksom ingen roll vad orsakerna egentligen varit, det har för länge sen gått för långt. Det är så lätt att förhäxas och tro att det är ens eget fel när en behandlas illa, bara för att en helt enkelt har tillåtit det. In a way it is. Men det ligger inte på en själv att sätta gränser mot andra för att *de* har behov av gränserna.(min tanke här, jag förstår inte riktigt sista meningen?, men det gör inget)

 Att ha ångest är att leva ♥ Och att leva är att inte vara rädd för att dö. Vilket ej är det samma som att vilja dö.