I mitt arbete med yngre så har jag lärt mig det viktigaste redskapet i att lyssna. Tyvärr fastnar det som en form av yrkesskada, att jag inte verkar berörd. Det är en form att visa yngre att jag tål höra deras berättelse. För alla som jag träffat i svåra frågor känner av vad den vuxna tål eller inte tål höra. De testar lite försiktigt med sin egen berättelse om vad de upplevt, samtidigt som de kollar av hur vi vuxna reagerar, om vi tål höra eller om det blir för jobbigt för oss. Det imponerar så enormt på mig att trasiga yngre tar sådan hänsyn till vuxenvärlden att de faktiskt bara berättar det vi tål. De funderar över hur kommer denna vuxna att hantera min berättelse, ta emot den? Klarar hon det eller inte, kommer hon att anklaga mig för något eller får jag stöd i det tuffa jag upplever?
Då gäller det att jag bestämmer mig i sekunden, vad tål jag och hur signalerar jag det?
Mitt sätt att tåla i stundens berättelse är att nästan nolla mig i uttryck och övergå in i ett seriöst tillstånd, där den yngre får sin tid att kolla av mig och se hur långt den törs berätta. Miner som säger usch och olust är ej bra eller ord som säger det samma.
Våldtäktsoffer får direkta råd av mig att bara ta en sekund i taget framåt.
Det viktigaste jag annars gör genom ord och handling är att bekräfta individen i att den är okej som den är, med alla sina upplevelser och att jag inte ser personen på ett annat sätt än tidigare, bara att vi pratat om något viktigt.
Detta är inte ett sätt att förringa en person, utan att faktiskt lyssna. I arbete med yngre så är det faktiskt detta enkla tips som ger resultat. Att lyssna och höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar