Ibland händer det saker som gör att vi kraschar helt som individer. Att förlora ett jobb som en älskar är ett exempel. Råka ut för någon form av sorg och krasch av annat slag, våld eller förlora en anhörig. Som individer reagerar vi olika på sådana händelser. Det som är gemensamt är att vi skall genom en livskris. Jag själv blir sådan att jag tappar all kraft. Tror att det ej kommer att bli bättre och kan känna mig ledsen, arg, besviken och trött.
Det enda jag vet är att efter varje kris i livet som jag haft, så har jag bit för bit tagit mig upp igen. Trösten som jag vet finns är att när en väl har klättrat ur sin jobbiga grop, så är en högre upp än innan. Kanske är det som kallas livserfaren het. Någonstans i helvetet som en går igenom, så lär sig kropp, hjärna samt själen att handskas med detta och det gör en starkare efteråt. Mitt råd i allt det jobbiga är att bara ta en liten bit i taget framåt i livet. Börja med att klara en minut, sedan liksom ramlar tiden iväg och en återhämtar sig.
När detta händer för någon närstående, så är det svårt att hjälpa, en kan liksom bara finnas och kanske avlasta lite tankar, praktiskt mm. Jag tror att varje individ måste få gå igenom detta på sitt eget sätt, för att läkningen ska faktiskt ta den tid den behöver. För helst vill vi som anhöriga att allt ska vara bara bra, men vi får släppa den tanken och låta tiden ha sin gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar