Jag är inne i en bit av min resa i livet, där jag befinner mig i ett väntrum. Sitter för tillfället i ett härligt boende på en liten gård, som jag kallar kollektiv. Vi som bor där har olika anledningar till vårt boende. Jag hyr ett litet härligt rum i ladan, som börjar växa fram och bli ett Anne rum.
Samtidigt har jag ca 12 lägenheter som jag visat intresse på i Göteborg, som jag nu ser med längtan på att faktiskt få ett förstahands kontrakt. Jag vet att väntan kan bli lång eller så kan det dimpa ner ett förslag inom några dagar. Spännande tycker jag, samtidigt som det skräms att faktiskt ta det lilla jag har sparat i prylar och dra iväg.
Inom en period av några veckor så har jag brutit min väg och gjort stora förändringar i mitt liv. Brutit mot alla vanemönster och revolterat mot mitt gamla liv. Det känns härligt samtidigt som en faktiskt blir rädd. Vanans makt är en trygghet som en liksom lätt fastnar i. En är trygg och allting går sin gilla gång i livet, att välja denna trygga promenad i sitt liv är ej fel. det skapar struktur och trygghet.
För att våga göra något nytt och annorlunda så krävs det mycket av en själv. Det kan faktiskt skapa oro i både kropp och själ att tänka lite nytt, att göra något nytt på kanske ett annorlunda sätt.
När jag förändrar mig och mitt sätt att tänka, vara och tar nya beslut som rör min egen resa genom livet så kan det komma kraftiga reaktioner i form av tex mardrömmar. Eftersom jag i stunden tappar fotfästet från vanans trygghet. Jag brukar kalla detta för förändringsångest, som faktiskt är en positiv form av oro. För den leder mig på nya spännande äventyr även om det nya är litet och i andras ögon kanske obetydligt.
Jag fortsätter skriva om det jag skulle ha berättat. Jag är så ledsen över att livet är så skoningslöst. Jag vill ju bara ha det bra. Känner just nu att jag får kämpa så hårt och att det jag drömmer om ej är verklighet. sådan insikt är så tuff att känna. Tog mig en stund och grät. Tufft är det att våga gråta, men jag gjorde det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar