Det här är min första tavla, jag har jobbat med svart sprayfärg, samt en bit tapet. Jag upplever livet så här, Det finns en kärlek inom oss, som omges av en mängd...........Som ofta är svart. Att möta kärleken är svårt, för det finns hinder hos oss alla att våga. Tavlan visar för mig hur vi bäddar in vår önskan om att kärlek ska få växa ur oss och möta någon med det tyngder, ryggsäckar vi bär med oss i livet, som faktiskt blir som ett svart hinder att våga spränga sig som individ igenom. Den enda som kan spränga mina hinder är faktiskt jag själv. Jag kan inte spränga andras skyddsmurar, för det svarta runt oss, kanske är som en skyddsmur. Ingen idé att prova, för det kommer att skita sig. Vad vill jag säga idag?
Andras svarta skydd skrämmer mig inte, men jag kopplar på hjärnan och inser att det är för hög mur att stånga emot. Bättre att jag skyddar mig själv och inte ger upp mitt hopp om att den röda blomman skall blomma ut i mötet med en man. För självklart vågar jag sticka små hål i min skyddsmur och prova, det har ni yngre lärt mig, skiter det sig, så är vi ledsna tillsammans.
Fast insikten är för mig viktig att en inte kan riva andras murar. Jag kan hjälpa till men var och en måste själv våga sticka hål i sin mur eller det svarta som skyddar.
tack alla som finns, med kramar och allt även när jag är ledsen
Hur många tavlor måste jag göra för att kalla mig konstnär? Vad är en konstnär? Intressant fråga, tycker jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar